Doubt

Vänner,

Jag och H såg just Doubt, en Oscarsnominerad drama med Merryl Streep och Philip Seymore Hoffman i huvudrollerna.

Filmen tar upp ett väldigt tabubelagt ämne; nämligen pedofili.

Mr P. S. Hoffman spelar en katolsk präst på 60-talet som anklagas för att ha gjort olämpliga saker med en av hans alter boys, av den mycket strikta rektorn på den katolska skolan, spelad av Mrs. Streep.

Jag vill inte förstöra filmen för er, så jag kommer inte berätta huruvida Hoffman är skyldig eller ej, men jag kommer istället kommentera det här med pedofili.

Jag tycker att det är intressant att en mans medömkan, omtanke och andra kännslomässiga band till ett barn nästan automatisk förknippas med "snuskgubbigheter" och pedofili.

Det är beklagligt och hemskt att vuxna män som kan sympatisera och ha ett starkt kännsolmässigt band till barn inte skall kunna ha det utan at förväxlas med en av mänsklighetens hemskaste sidospår, pedofili.

Jag säger inget annat än att pedofiler borde få det värsta tänkbara straff som finns, men jag tycker att rädslan för att uppfattas som en pedofil är, inte lika hemsk men inte långt ifrån lika hemsk, som pedofili.

Att en tränare i ett knattefotbollslag skall behöva titta över axeln när han delar ut en kram för ett mål, eller att en manlig dagislärare skall behöva känna sig extra iaktagen p.g.a. att denne uppenbart bryr sig om sina elever är en sjuk biprodukt av äckliga pedofilers åverkan på samhället.

Det går inte att komma ifrån, för skepticismen kommer finnas där ute lika länge som äckliga gubbar inte kan hålla sig i skinnet, men jag tycker att det är tråkigt.

Hoppas att människor får forsätta bry sig om barn oförhindrat, och hoppas också att pedofilin utrotas från mänskligheten.

Gnatt.
John